Vad SULF vill säga med denna könsneutrala titel har jag ingen aning om, men seminariet var ett av de bästa om jämställdhet som jag har besökt på länge. Roliga diskussioner och annorlunda idéer om hur vi kan arbeta för ökad jämställdhet på högskolan.
Rapporten från SULF med samma namn bör kunna beställas eller laddas ner från SULF och är ett utmärkt underlag för praktiskt jämställdhetsarbete. Eftersom jag har jobbat med just de här frågorna under perioden 1998-2006 är de flesta åtgärderna kanske inte nya, men de presenteras på ett (ursäkta) mycket aptitligt sätt. Under själva seminariet blev jag mest imponerad av Mittuniversitetets rektor Anders Söderholm som var en ny bekantskap för mig. Han menade att vi bland annat borde göra radikala förändringar av rekryteringssystemet till akademiska tjänster. Det står också mer om detta i rapporten. Överhuvudtaget var panelen som för övrigt bestod av Södertörnsbekantingen Marie Demker, nyss pensionerade Lars Jalmert och SFS doktorandkommittés ordförande överens om att det är ett gemensamt ansvar för alla inom högskolan att genomföra åtgärder för ökad jämställdhet. Inte minst betonades vikten av det ett så kallat kollegialt ansvar från fakultetsnämnd ner till ämneskollegienivå. Bra och faktiskt lite nytt med ett så tydligt fokus på de frågorna.
Under morgonen pågick närmast parallellt två seminarier med liknade rubriker och innehåll: Vad behövs för att stoppa kunskapsraset i den svenska skolan? respektive Skolan i fritt fall vem bestämmer mediebilden?
Det förstnämnda seminariet kunde också på förhand ses som ett två timmars reklaminslag för Luns universitets och Högskolan i Kristianstads nystartade ämneslärarutbildning i Helsingborg. Tyvärr kom dock seminariet att snarare beta av de gamla vanliga käpphästarna i den skolpolitiska debatten: återförstatligande av skolan, PISA, lärarutbildningsreformer etc. I panelen satt dels företrädare för LU och den nystartade lärarutbildningen, dels representanter från Lärarnas Riksförbund (LR) och Folkpartiet. För att förstå varför debatten alltid handlar om de här frågorna gick jag vidare till TT:s seminarium om mediebilden i skolan. Seminariet grundades på en undersökning med samma namn som seminariet gjord av Retriever. Det mest anmärkningsvärda resultatet i undersökningen är att medan 19 % av de 206 artiklar som hittills i år har behandlat skolan lärarnas roll, lyser elevernas perspektiv totalt med sin frånvaro. Är detta möjligen också en förklaring till varför debatten alltid hamnar i samma spår. I en kaffekö överhörde jag två gamla lärare som gjorde just den reflektionen: Varför handlar skoldebatten alltid om lärarna och var finns elevernas röster. I Sverige har vi en lång tradition av elevkårer och av elevfackligt arbete och flera av de skoldebattörer som vi hör idag har just den bakgrunden från 1970-1990-talet. Men dessa organisationer räcker inte mot resursstarka lärarfack och enörade politiker och journalister. Jag tror att skoldebatten skulle vinna mycket på om vi kunde lyssna mer på eleverna. Om inget annat skulle debatten kanske få handla om något annat om hur synd/eller inte synd om lärarna som det har blivit sedan kommunaliseringen.
Ett dygn försenad är jag nu på väg till Almedalen. Tyvärr hinner jag inte till några intressanta seminarier, men resten av veckans preliminära program kan ses nedan. Precis som förra året vänder sig bloggen till i första hand anställda vid lärarutbildningen på Södertörns högskolas lärarutbildning, men självklart hoppas jag att det jag skriver också är läsvärt för andra som är intresserade av skola, utbildning, forskning och lärarutbildning. Jag kommer att rapportera via twitter (magnusmorck) från seminarierna, varje seminarium sammanfattas här på bloggen under sen eftermiddag/kväll och på lördag kan ni förvänta er något/några längre kommentarer till veckan.
Välkomna!
Onsdag 6/7
8-10 Vad behövs för att stoppa kunskapsraset i den svenska skolan? (arrangör: Lund universitet)
alt.
8-9 Skolan och sociala medier - möjligheterna och framtiden (Lärarförbundet)
10-11:30 Kokbok för en jämställd akademi - panelsamtal om lyckade recept (SULF)
11-12:30 Utbildning för alla? Så skapar vi innanförskap i skolan (Microsoft)
alt
11:30-13:15 Den ljusnande framtid är svår - vägval för framtidens högre utbildning (HG, SFS, SUHF)
13-14 Skilda världar - Kräver en bra ekonomutbildning arbetslivskoppling? (Sveriges ekonomföreningar, Civilekonomerna & PwC)
14:30-15:30 Lönar sig högre utbildning? (SACO)
17:30-18:45 Framtidens skola enligt morgondagens ledare (LR)
19- Partiledartal - Jan Björklund
Torsdag 7/7
10-11 Mellan kunskapskapital och hjärnskatt - En skattereform för tjänstesamhället (Almega)
alt
10:30-12 Hur får vi fler Polhem i Sverige (Sveriges Science Center)
alt
10:30-12:00 Kan skolan fostra en entreprenör? (Västsvenska handelskammaren)
12-12:45 Behöver Sverige fler Jeopardyvinnare? Samtal om kunskapssyn och demokrati (ABF och Runö)
13-14:30 Kampen om kompetens (Västsvenska handelskammaren)
alt
13-14:30 IT som pedagogiskt verktyg (Almega)
14-15:30 Ungas språk på nätet (Surfa Lugnt)
16-17 Bristen på högutbildade: Hur skapar vi incitament för högre utbildning?
19- Partiledartal Centerledaren Maud Olofsson som kommer hålla sitt sista Almedalstal
Fredagens program är ännu inte genomgånget, jag återkommer...
Ingen kan uppenbart väcka engagemang i skolfrågor som utbildningsminister Jan Björklund. De senaste veckornas twitterflöde #merkateder måste ha skapat ett rekordartat engagemang i sociala medier för lärare.
Debatten har sitt ursprung i Björklunds debattartikel om att återinföra katederundervisning för att på så vis sätta läraren i fokus i undervisningssituationen. Det är bra. I den utbildningsvetenskapliga forskningen både nationellt och internationellt har läraren försvunnit ur lärandesituationen. I informationssamhället har läraren troligen en viktigare roll än någonsin. Problemet är att Björklunds språkbruk och exempel inte pekar mot framtiden utan mot hans egen skolstil. Därav det flitiga debatterandet om skolans, lärarens och elevernas roll. I en annan debattartikel några dagar senare vill han tillsammans med Metta Fjelkner (LR) återförstatliga skolan. Syftet är att minska byråkratin, säkerställa kvaliteten och öka likvärdigheten.
Båda artiklarna andas dock av samma oreflekterade och okritiska syn på politikerrollen. I mina ögon skulle artiklarna likväl ha kunnat skrivits av Olof Palme, Lars Ohly eller för den delen Bengt Westerberg. Alla med en osviklig tro på att rätt politik kan lösa alla problem och att politikern är rätt person att berätta för andra hur han eller hon bäst ska leva sitt liv, förverkliga sina drömmar eller sköta sitt arbete. Det vill säga tvärtemot hur många uppfattar liberalismens grundbudskap.
Härom dagen skrev Johan Ingerö om Folkpartiet och Snällfällan.Ett liknande inlägg från mig skulle heta Folkpartiet och Drömmen om den perfekta politikern. Jan Björklund klåfingriga skolpolitik är inte klåfingrig av elakhet eller dumhet som vissa tycks tro utan av patos och engagemang. Problemet är att det leder till det von-oben-perspektiv som Ingerö så pricksäkert fångar i sitt blogginlägg. I Folkpartiet frodas, även hos Björklund, en syn på politikern som den ofelbara perfekta sociala ingenjören och världsförbättraren som med rätt beslut eller rätt debattartikel kan lösa vilka problem som helst. Ett drag som kan leda till allt från Friggebos "We shall overcome" till Westerbergs pappamånad. (Det sistnämnda betydligt bättre än det förstnämnda) Hos Björklund leder den till en aldrig sinad förändringsiver av skolan och med ständigt klåfingrande i lärarnas profession.
Så här i fastetider ska man avstå från något för att tänka på vad som är rätt och vad som är fel.. Jan Björklund skulle kanske för några veckor avstå från sin klåfingrighet och tänka på vad som är liberalism och vad som är drömmen om den perfekta politikern. Då kan vi kanske se framemot både en retorik och politik för framtiden lagom till påskdagen.
Med mina intressen är det oundvikligt att inte ägna kvällens inlägg åt SVT:s Klass 9A. Efter att ha jobbat med lärarutbildning och lärarstudenter i mer än 10 år är jag inte särskilt förvånad över lärarnas tuffa situation och dåliga resultat.
Det första avsnittet handlar egentligen uteslutande om lärarnas uppträdande och roll som förebilder i skolan. Det handlar om det förtroende som läraren på något måste skaffa sig hos sina elever för att kunna lära dem något. Tyvärr kan jag konstatera att de lärare som figurerar mest i det första avsnittet inte lyckas med detta särskilt väl. Även om produktionen eller coacherna väjer för de alldeles uppenbara teoretiska förklaringsmönstren till varför (t.ex. kön, klass och etnicitet), är det ändå allt för tydligt att lärarna helt enkelt inte skaffar sig möjligheten att göra sitt jobb.
Sysslar man med lärarutbildning, blir naturligtvis den första frågan: Har de inte fått lära sig det under sin utbildning. Självklart har någon lärarutbildning försökt att lära dem det, men studenterna kanske inte har förstått hur kurslitteraturen som beskriver detta ur ett teoretiskt perspektiv och vad de gjorde under sin praktik eller verksamhetsförlagda utbildning. Detta är nämligen en av lärarutbildningens riktigt blinda fläckar:
När en blivande läkare ska lära sig en viss undersökning eller behandling föreställer jag mig att hon läser, får praktisera på dockor, läser igen, kanske får använda en datorsimulation, läser igen, får titta på när en erfaren läkare utför, läser igen och därefter under mycket noga handledning utför just det här momentet.
Så går det inte till när en blivande lärare ska lära sig hur han ska agera för att skaffa sig elevernas förtroende. Snarast kanske så här:
Han läser, han ställs inför en grupp elever på en skola, han kommer tillbaka och diskuterar med sina seminariekompisar, han skriver en hemtenta.
Läkarutbildare är i det här fallet inte bättre än lärarutbildare på att lära ut sin profession. Skillnaden uppstår egentligen enbart på skillnaden i hur mycket statsmakten ersätter läkarutbildningen för en läkarstudent kontra en lärarutbildning för en lärarstudent.
Men här måste vi som lärarutbildningar fundera. Är detta rimligt? Då menar jag kanske inte att vi ska springa och be om mer pengar (även om det vore trevligt) utan snarare fundera om inte vi som just sysslar med utbildning borde komma på ett bättre och mer kvalitativt sätt att få våra studenter att få ihop sina teoretiska med sina praktiska erfarenheter.
Men trots alla lärarutbildningars fel och brister blir jag än dock oerhört beklämd över lärarnas låga nivå av självreflektion. Har inte lärarna förstått det här själva? Pratar de aldrig med varandra om hur de ska uppträda inför eleverna? Men jag blir också oerhört förvånad över skolledningens totala brist på ledarskap och ansvarstagande för lärarlagets pedagogiska utveckling. I vilken annan kunskapsintensiv bransch skulle chefen inte tvinga sina anställda att återkommande reflektera över sitt agerande och sina resultat?
Det är historiska dagar och nätter som vi idag upplever. I Tunisien och Egypten slåss idag människor för sin frihet, sitt människovärde och sina barns framtid. Det är en mäktig upplevelse att via Twitter, Al Jazeera och CNN kunna följa det från första bänk. Jag tror att den här typen av historiska händelseflöden skapar olika känslor och tankar hos oss som just sitter på åskadarpalts. Ibland är man helt upptagen av nuet, ibland försöker man att se in i framtiden och fundera över vad som nu ska hända. Men det är också lätt att få för sig att historien är linjär och oundviklig. Vi bortser från alla de hinder som fortfarande finns mellan dagens situation och en bättre morgondag. Vi glömmer att det krävs enskilda människors kraft, mod, initiativ och tyvärr ibland liv för att demokratin ska segra.
Även om jag har lärt mig att inte dra historiska paralleller är det ändå omöjligt att inte tänka på Berlinmurens fall 9 november 1989 (undertecknads 14 års dag) och de händelser i det som då kallades för Östeuropa som kan sägas ha kulminerat med Estlands, Lettlands och Litauens frigörelse några år senare. Idag ser vi de flesta av dessa länder som en självklar del av det demokratiska Europa. Men parallellen lär oss också att historien varken är linjär eller god. Kina är trots de massiva studentprotesterna 1989 fortfarande en diktatur och Vitryssland är idag en strängare diktatur än Sovjetunionens sista år.
Om de folkliga protesterna i Tunisien och Egypten lyckas och regimerna byts ut, är det alltså inte säkert att länderna utvecklas till demokratier. Men det finns saker som vi kan göra för att påverka historien. Det vill säga stiga ned från läktaren och ta plats på spelplanen. Idag diskuteras mest vad EU och USA har gjort eller inte gjort och vad de borde göra eller inte göra. Det kanske är viktigt, men jag tycker mest att det är billiga poänger. Utrikespolitik styrs inte och ska inte heller styras av idealitet, utan av säkerhetstänkande och realpolitik. Särskilt i den här regionen där först varje flod eller vattenhål och därefter varje oljekälla eller gruva i alla tider har varit skillnaden mellan liv och död.
Istället tror jag att det är genom att hjälpa till att bygga fungerande civila institutioner som vi kan vara med och påverka historien. Jag menar då inte att vi ska rida in på våra vita hästar (de är liksom trötta på det efter korstågen) och berätta hur en demokrati, ett välfärdssamhälle eller hur en miljöhuvudstad byggs. Jag tror att det istället handlar om de små stegen. Det vi i universitetsvärlden kan bidra med är ömsesidiga forskar- och studentutbyten, men också att vara med och bygga upp skolor, lärarutbildning och fortbildningsverksamheter.
En delegation från Södertörns högskola var i höstas i Syrien inom ramen för just ett sådant utbytesprogram. I dagarna hörde det syriska universitetet av sig och undrade om vi var intresserade av ett fortsatt utbyte och om vi kunde hjälpa till att skapa en fungerande lärarutbildning. Ikväll känns det som det mest meningsfulla vi kan göra för att vara med och påverka historien.
Almedalveckans höjdpunkt var kanske DEJA:s seminarium om den så kallade pojkkrisen i skolan. Inbjuden gäst var sociologen och maskulinitetsforskaren Michael Kimmel från SUN, Stony Brook. Vill du själv se hela seminariet kan du klicka på den här länken.
Kimmels poäng är att det, i motsats till delegationens egna pressmeddelande om samma seminarium, inte finns någon "pojkkris" i skolan. Istället är det en maskulinitetskris i västvärlden där pojkars livsrum begränsas i större skala än flickors. Denna begränsning gör att pojkarna får lära sig att det inte är manligt att läsa, studera, vara flitiga etcetera. Kimmel visar också hur bög-ordet används som en maskulinitetsmarkör bland barn och ungdomar idag och att bög framför allt används flitigt i hip-hop-musiken.
I sin egenskap av forskare har Kimmel självklart inget bra svar på exakt vad vi ska göra åt problemet, däremot visade han effektivt att svaret inte ligger i fler manliga lärare, inkvotering av män till vissa populära högskoleutbildningar med mera. Det är inte så att pojkarna/männen har blivit färre i utbildningssytemet. Tvärtom, utbildningsnivån bland männen är högre idag än för 20 år sedan. "Problemet" är att utbildningtsnivån har höjts ännu snabbare och högre bland flickorna. När vi pratar om en "pojkkris" är det med andra ord i högre grad en "flickkris" där vi inte värderar dessa flickors och kvinnors utbildning på samma sätt som de "förlorade" pojkarnas.
Kimmel menar också att skillnaderna i utbildningsnivå främst inte beror på skillnader mellan könen, utan skillnader som beror på etnicitet och ytterst klasstillhörighet. "Pojkkrisen" beror med andra ord framför allt på statistiska felanalyser.
Om temperaturen sjunker ska jag under sommaren läsa Kimmels rapport åt DEJA som också finns i svensk översättning. Jag har också ett tryckt ex som jag gärna lånar ut efter semestern.
Dagens seminarium om kulturen i skolan på Länsteatern var precis som alla andra seminarier under veckan välbesökt. Inte bara av kulturtanter, även om de var vi klar majoritet. Seminariet inleddes av Ulla Wiklund, mångårig expert på området. Därefter följde ett panelsamtal mellan Eva-Lis Sirén ordförande Lärarförbundet, Maria Stockhaus kommunalråd (m) i Sollentuna samt Måns Lagerlöf regissör och chef för Länsteatern i Örebro. Samtalet leddes av fd. TV-programledaren numera chef för Rum för Barn på Kulturhuset, Katti Hofflin. Samtalet visade på de problem som kulturen och estetiska lärprocesser har i skolan. Huvudreferensen var ofta Anne Bamford och hennes bok: "The Wow Factor: Global research compendium on the impact of the arts in education"
Tyvärr hamnade samtalet snabbt i de vanliga diskussionerna om bristen på resurser och bristen på tvingande styrdokument. Som vanligt skälldes det också på både den nuvarande och den kommande lärarutbildningen. Jag tycker att vi på Södertörns högskolas lärarutbildning visar att det går att göra något inom befintliga ramar.
Tack vare Karin Bobergs påtryckningar och Agnetas, Boels, Jan-Erics och Jonnas engagemang har vi idag utbildningarna som på olika sätt innehåller eller behandlar estetiska lärprocesser. Tyvärr fick jag inte möjlighet att för auditoriet berätta om ert och alla duktiga konstnärers arbete i auditoriet. Men jag tycker att vi här har något unikt som vi ska vara stolta över och presentera för andra.
Under Almedalsveckan finns en rad seminarier om IT, sociala medier, digitala hjälpmedel och skola. Flera av dem arrangeras av IT-företag, igår var jag på två som arrangerades av Microsoft (ett om utanförskap och ett med bl a Erik Nilsson från Botkyrka). Idag har jag varit på TeliaSoneras seminarium i en fantastisk prunkande villaträdgård. Huruvida detta stora intresse beror på socialt ansvarstagande, beräknade vinster eller duktig lobbying av PR-konsulter vill jag ha osagt, men alla seminarierna har varit mycket givande. Både till innehåll och genom att de har gett möjlighet att skaffa förhoppningsvis nyttiga kontakter för oss.
Mina slutsatser är följande: 1. Det har inte hänt så mycket i skolan som politikernas hade hoppats med ITiS-satsningen på 1990-talet. 2. Det händer betydligt mer än vad vi på lärarutbildningen tror, men skillnaden mellan olika skolor, kommuner etc. är enorma. Idag har knappt 4 % av eleverna i åk7-9 en egen dator i skolan, om 4 år beräknas minst 25% ha det. 3. Kommuledning, skolledning och lärares intresse och engagemang för frågorna är viktigare än elevernas sociala bakgrund etc. för lyckade IKT-satsningar. IKT kan också vara ett verktyg för integration, språkinlärning och olika typer av specialpedagogiska insatser. 4. I första hand handlar det inte om teknik utan behovet av en förändrad pedagogik. Idag på TeliaSoneras seminaarium fanns det fler hänvisningar till Vygotskij än till hubbar, routrar och sharewares. 5. Södertörns lärarutbildning bör i höst ta fram en strategi för hur vi ska kunna ge alla studenter kunskaper och verktyg för att kunna arbeta i skolor och förskolor som är mer IKT-intensiva än vår högskola. En sådan strategi måste både behandla hur vi ska erbjuda relevanta tekniska lösningar och hur vi ska arbeta med pedagogisk utveckling.
Om Lärarnas Riksförbund balanserar på punkten till intellektuell ohederlighet, så är Fredrik Bondestam från Uppsala Universitet deras motsats. Fredrik höll igår en både givande och forskningsbaserad presentation inom ramen för DJ:s seminarium i S:ta Clara Klosterruin. Fredrik lyckades på en knapp halvtimme visa på de akuta jämställdhetsproblem som finns i hela utbildningsväsendet. Det som bland annat blev tydligt var hur olika barn bemöts i förskolan och i skolan. Hur barn som tillåts vara könsöverskridare i förskolan, piskas in i en av två tydliga könsroller när de börjar skolan. Hur föräldrar får råd att pusha alternativt hålla tillbakas in barn, för att de inte ska sticka ut.
Fredrik hade också mycket kritik mot lärarutbildning i allmänhet och allas vår längtan till fler manliga lärarstudenter i synnerhet. Fredrik menar att diskussionen idag nästan leder till ett kvinnoförakt där inte bara kvinnors erfarenheter utan också intellektuella förmåga förminskas genom att vi fokuserar så mycket på frånvaron av män i lärarutbildningarna och pojkars resultat i skolan. Här tror jag att Fredrik har en viktig poäng som visar på behovet av intellektuell skärpa och när vi formulerar oss kring jämställdhet i lärarutbildningen. Han visar också tydligt vikten av att de åtgärder som vi vidtar ska vara forskningsbaserade. Varför inte ha ett seminarium i frågan till hösten?
Igår hade Lärarnas Riksförbund ett seminarium om relationen mellan klasstillhörighet och skolresultat. Seminariet utgick ifrån en statistisk jämförelse mellan olika elevers betygsutveckling under perioden 1990-2008. Rapporten (som knappast skulle hålla för någon mer djupgående vetenskaplig granskning) bekräftar det som vi vet från forskningen dvs, att skolan under den angivna perioden premierar döttrar till välavlönade, välutbildade föräldrar. Det som är nytt är att dessa föräldrar i huvudsak har valt att bosätta sig i storstäder. Lärarnas Riksförbunds tes är att utvecklingen i perioden beror på kommunaliseringen av skolan. Jag menar att det är ett fabricerat resultat som beror på att de börjar att mäta 1990, dvs. samtidigt som skolan får kommunala huvudmän. Jag är övertygad om att de hade sett en liknande utveckling även under perioden 1960-1990 (eller annan valfri mätperiod). Tyvärr måste vi inse att skolan, oavsett huvudman, kommer att missgynna de redan missgynnade, i alla fall så länge lärarna inte har kunskaper och verktyg för att bryta detta mönster eller för att citera en av mina favorittexter:
Skolans uppgift är som sig bör att skola arbetskraften om kvastarna skall sopa bra får man inte slarva med skaften spärrar och kvoter och testprogram är ett system för att sålla agnarna från vetet och för var o en till hans rätta fålla. (ur Staten&Kapitalet av Leif Nylén)
Min morgon började med Lärarförbundets frukostseminarium i en prunkande uteservering. På seminariet presenterades en tävling mellan tre välkända PR-byråer som skulle ge sina förslag på hur allt positivt i den svenska skolan skulle kunna lyftas fram i en kampanj. (På bilden ser ni en representant från en av de deltagande byråerna, Helena Söderlind Paues.) Varje byrå har gjort var sitt koncept som alla på olika sätt kan lyfta fram allt det som idag är bra och fungerande i den svenska skolan. Kul idé och bra genomfört. Senare i veckan får vi veta vilket koncept som vann.
Jag tycker att det är intressant att Lärarförbundet som en stor och viktig skoldebattör vill att vi ska sluta fokusera på det som inte fungerar i skolan och istället lyfta fram det som är bra. Den svenska skoldebatten har, inte minst tack vare Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund, länge har varit allt för negativ. Men samtidigt får det inte glömmas bort att de reformer vi idag ser av det svenska utbildningsväsendet troligen bara är en början.
Lärarförbundets kampanj kan därför också tolkas som att lärarna inte vill vara med på detta förändringståg utan stanna kvar i dagens skola. En av lärarutbildningens viktigaste uppgifter blir därför att utrusta de blivande lärarna med både vilja och verktyg till utveckling och förändring.
