Med mina intressen är det oundvikligt att inte ägna kvällens inlägg åt SVT:s Klass 9A. Efter att ha jobbat med lärarutbildning och lärarstudenter i mer än 10 år är jag inte särskilt förvånad över lärarnas tuffa situation och dåliga resultat.
Det första avsnittet handlar egentligen uteslutande om lärarnas uppträdande och roll som förebilder i skolan. Det handlar om det förtroende som läraren på något måste skaffa sig hos sina elever för att kunna lära dem något. Tyvärr kan jag konstatera att de lärare som figurerar mest i det första avsnittet inte lyckas med detta särskilt väl. Även om produktionen eller coacherna väjer för de alldeles uppenbara teoretiska förklaringsmönstren till varför (t.ex. kön, klass och etnicitet), är det ändå allt för tydligt att lärarna helt enkelt inte skaffar sig möjligheten att göra sitt jobb.
Sysslar man med lärarutbildning, blir naturligtvis den första frågan: Har de inte fått lära sig det under sin utbildning. Självklart har någon lärarutbildning försökt att lära dem det, men studenterna kanske inte har förstått hur kurslitteraturen som beskriver detta ur ett teoretiskt perspektiv och vad de gjorde under sin praktik eller verksamhetsförlagda utbildning. Detta är nämligen en av lärarutbildningens riktigt blinda fläckar:
När en blivande läkare ska lära sig en viss undersökning eller behandling föreställer jag mig att hon läser, får praktisera på dockor, läser igen, kanske får använda en datorsimulation, läser igen, får titta på när en erfaren läkare utför, läser igen och därefter under mycket noga handledning utför just det här momentet.
Så går det inte till när en blivande lärare ska lära sig hur han ska agera för att skaffa sig elevernas förtroende. Snarast kanske så här:
Han läser, han ställs inför en grupp elever på en skola, han kommer tillbaka och diskuterar med sina seminariekompisar, han skriver en hemtenta.
Läkarutbildare är i det här fallet inte bättre än lärarutbildare på att lära ut sin profession. Skillnaden uppstår egentligen enbart på skillnaden i hur mycket statsmakten ersätter läkarutbildningen för en läkarstudent kontra en lärarutbildning för en lärarstudent.
Men här måste vi som lärarutbildningar fundera. Är detta rimligt? Då menar jag kanske inte att vi ska springa och be om mer pengar (även om det vore trevligt) utan snarare fundera om inte vi som just sysslar med utbildning borde komma på ett bättre och mer kvalitativt sätt att få våra studenter att få ihop sina teoretiska med sina praktiska erfarenheter.
Men trots alla lärarutbildningars fel och brister blir jag än dock oerhört beklämd över lärarnas låga nivå av självreflektion. Har inte lärarna förstått det här själva? Pratar de aldrig med varandra om hur de ska uppträda inför eleverna? Men jag blir också oerhört förvånad över skolledningens totala brist på ledarskap och ansvarstagande för lärarlagets pedagogiska utveckling. I vilken annan kunskapsintensiv bransch skulle chefen inte tvinga sina anställda att återkommande reflektera över sitt agerande och sina resultat?
0 kommentarer:
Skicka en kommentar