Under morgonen pågick närmast parallellt två seminarier med liknade rubriker och innehåll: Vad behövs för att stoppa kunskapsraset i den svenska skolan? respektive Skolan i fritt fall vem bestämmer mediebilden?
Det förstnämnda seminariet kunde också på förhand ses som ett två timmars reklaminslag för Luns universitets och Högskolan i Kristianstads nystartade ämneslärarutbildning i Helsingborg. Tyvärr kom dock seminariet att snarare beta av de gamla vanliga käpphästarna i den skolpolitiska debatten: återförstatligande av skolan, PISA, lärarutbildningsreformer etc. I panelen satt dels företrädare för LU och den nystartade lärarutbildningen, dels representanter från Lärarnas Riksförbund (LR) och Folkpartiet. För att förstå varför debatten alltid handlar om de här frågorna gick jag vidare till TT:s seminarium om mediebilden i skolan. Seminariet grundades på en undersökning med samma namn som seminariet gjord av Retriever. Det mest anmärkningsvärda resultatet i undersökningen är att medan 19 % av de 206 artiklar som hittills i år har behandlat skolan lärarnas roll, lyser elevernas perspektiv totalt med sin frånvaro. Är detta möjligen också en förklaring till varför debatten alltid hamnar i samma spår. I en kaffekö överhörde jag två gamla lärare som gjorde just den reflektionen: Varför handlar skoldebatten alltid om lärarna och var finns elevernas röster. I Sverige har vi en lång tradition av elevkårer och av elevfackligt arbete och flera av de skoldebattörer som vi hör idag har just den bakgrunden från 1970-1990-talet. Men dessa organisationer räcker inte mot resursstarka lärarfack och enörade politiker och journalister. Jag tror att skoldebatten skulle vinna mycket på om vi kunde lyssna mer på eleverna. Om inget annat skulle debatten kanske få handla om något annat om hur synd/eller inte synd om lärarna som det har blivit sedan kommunaliseringen.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar